Jag vill göra rätt för mig! Jag vill jobba där jag trivs, mår bra och gör nytta. Jag vill tillbaka till att vara en bra mamma, maka, vän, kollega och mig själv! Jag vill må bra och funka! Jag lovar att jag inte vill vara sjuk.
Jag har tidigare bara sett utifrån på hur det ser ut för de som blivit sjuka och hur det fungerar med det skyddsnät som vi har i Sverige. Har hela tiden tyckt att det verkade alltför stelt och hårt i regelverket. Men strax efter midsommar 2016 så blev det till slut för mycket för mig… Jag hade försökt alla möjliga saker för att inte bli hur stressad som helst innan dess. Jag hade försökt hitta mig en arbetsplats som var bra för mig, jag gick ner i arbetstid, jag började på en stresshanteringskurs och har hela tiden försökt att välja så att det ska bli bättre och jag inte skulle bli sjuk.
Men det gick tyvärr inte på egen hand. Jag sjukskrev mig själv första veckan. Fick sen träffa läkare nummer ett som sjukskrev mig. Från början var det akut stressreaktion, till slut blev diagnosen utmattningssyndrom. Jag som inte brukar vara speciellt sjuk. Nån enstaka förkylning eller ännu mer sällan en magsjuka. Men nu funkade jag uselt på alla möjliga plan.
Då det började var det först korta sjukskrivningar med olika stafettläkare. De kände inte mig och jag kände inte dem. Jag försöker gärna hålla upp mig och se saker mer positivt. Jag vill ju inte låta gnällig. Jag insåg däremot, då jag träffade läkare nummer tre, att jag inte kunde uttrycka att jag haft EN bra dag för då vill han att jag skulle börja om att jobba direkt efter helgen. Under den perioden var “en bra dag” att jag inte mådde hur dåligt som helst utan att jag kunde vara lite glad, vara en bättre mamma och maka och känna att det var okej att leva. Det var på tok för tidigt att jobba för mig.
Jag vill verkligen bli bättre och försöker verkligen allt som går! Men det skulle vara bra om det gick att få bra hjälp också. Tycker att det har varit jättebra att få ha en koordinator som har kunnat ha koll och har bollat allt möjligt runt mig. Han har varit med längst. Har nu i skrivande stund läkare nummer sex som faktiskt får en stor del av informationen direkt från koordinatorn.
Däremot så är det otroligt påfrestande att hela tiden bli ifrågasatt av försäkringskassan. Att även om min läkare bedömt mig som att jag inte är helt arbetsför så är det ändå inte säkert att jag får sjukpenning… Att känna känslan av att stå där med mössa i hand och försöka förklara gång på gång varför det inte går fortare. De efterfrågade en handlingsplan men när jag lämnade över den säger handläggaren att försäkringskassan inte brukar rekommendera en plan för personer med dessa diagnoser eftersom att det är svårt att göra en prognos som går att följa. Att sen få höra att handläggaren inte kan godkänna min sjukskrivning från den 24/12 (Julafton) och att jag nog måste söka jobb på öppna arbetsmarknaden istället för att försöka komma tillbaka till mitt jobb. Ett jobb som jag för övrigt varit på sen september 2014 och som jag trivs riktigt bra på. Jag har underbara jobbarkompisar där! Hur ska jag göra rätt?!
Jag tycker att systemet är så vrickat. Tycker att det blir inhumant och förnedrande för oss medborgare. Det borde gå att göra bättre och spara en massa oro, ångest och mänskligt lidande. Det finns säkert en del som fuskar, men jag tror att den stora majoriteten vill göra gott ifrån sig. Tror inte att den “höga” inkomsten som man får via försäkringskassan är en så stor morot som en del tror.
Det jagande – som det verkligen känns som de håller på med – gör ingen friskare. Det stressar och jag blir i alla fall bara ledsen och upprörd av att inte bli trodd. Tror inte att de egentligen tjänar några pengar på det heller i långa loppet. De får kanske någon annan att betala istället, som socialtjänsten eller individen själv och därmed ökar klyftorna mellan människor
Som det är nu försöker jag att sakta men säkert komma tillbaka till mitt jobb. Men det går inte så fort som jag skulle önska. Det går absolut inte så fort som försäkringskassan önskar i alla fall. Det spelar ingen roll att läkarna kan sjukskriva patienten på heltid upp till ett år, eller mer, om man har kvarstående kognitiva svårigheter. Självklart är det olika på olika individer. Men reglerna vi har gör att jag kanske inte får sakta gå tillbaka till det jobb som jag är utbildad för och som funkar. Jag kanske får börja söka jobb istället. Om jag nu inte är för sjuk för att få vara arbetssökande..
Det är däremot inte handläggarna från försäkringskassan som skapat dessa regler, utan det är våra folkvalda politiker. Är det ett sånt här samhälle vi ska ha? Är detta solidariskt, jämlikt och humant? Jag tycker inte att vi borde ha ett system där vi försöker få ner sjuktalen genom att vägra folk att få sjukpenning trots att läkaren inte anser att man kan arbeta fullt ut. Blir folk plötsligt friskare av att inte få pengar? Till och med läkarna börjar nu protestera offentligt mot detta orimliga system. Det vore kanske läge att se över varför det blir så här i vårt samhälle och satsa på att förbättra och förebygga? Vad gör politikerna åt det här? Det blev verkligen inte bättre då Alliansen regerade men jag ser inte speciellt stora förbättringar nu då S och Mp regerar. Känner inget förtroende för någon av politikerna – i något parti – som det är nu.
Vem står på min sida egentligen?