DemokratiEkonomiHälsaSamhälleSjukvård

Vårt kollektiva minne är kort

Nu när vi står mitt i stormen så blåser även förändringarnas vindar kraftigt. Människor har börjat fylla upp sina förråd hemma. Någonting som många storstadsbor inte gjort väldigt många år. Ut ur hemmets hyllor åker krimskrams och billigt tingeltangel för att ge plats åt konserverade ärtor med fläsk och flera kubikmeter av toalettpapper. Kryssningsfartygen står vid kaj och flygplanen på marken. En sak som verkade helt omöjligt bara för ett par veckor sedan när det bara var klimatkrisen vi behövde oroa oss för. Folk har börjat jobba hemma och flera skolor har hemundervisning i stor skala. Saker som få kunde tänka sig bara för en månad sedan.

Vår svenska valuta har fallit som en gråsten och det verkar som att den nya valutan kommer att bli toalettpapper. Stora bolag har på en vecka transformerats från “jobbskapare” och “Sveriges ryggrad” till konkursbolag vars aktiebrev är mer värda som just toalettpapper. Idrottens hjältar verkar bli både avstängda och avglömda samtidigt som alla i samhället vänder sina hyllningar mot den vårdpersonal som nu varje dag riskerar sin hälsa bara genom att gå på jobbet. Någonting som man aldrig såg då det var löneförhandling för anställda inom vård och omsorg. Försökte dessa höja lönen så fick dom höra hur dom skadade svensk ekonomi och deras lönekrav var för höga. Detta samtidigt som det betalades ut fantasibelopp för människor som sparkade boll eller föste puck.

I denna uppjagade miljö har politiska ledare, debattörer och medborgare många åsikter. Många av dessa handlar om drastiska åtgärder både för stunden och för den framtid som vi ännu inte vet så mycket om. Vi skickar 70 miljoner för hit och 500 miljarder dit. Krav om stora förändringar av vårt samhälle kommer från alla möjliga håll. Än åt ena hållet och lika mycket och det andra. Det är i just denna stund skulle det vara bra om vi verkligen försöker komma ihåg hur vi hamnade i denna situation.

Det känns konstigt när man hör politiker som, inte allt för länge sedan, privatiserade apoteken plötsligt börjar tala om förstatligande av densamma. Lika konstigt är det att höra denna lovsång av vårdpersonal när en så stor del av vårt politiska etablissemang har drivit en politik som hållit sjukvårdens budget på svältgränsen.

Man kan tycka att finanskrisen 2008 borde ligga friskt i minnet och att vi tagit lärdom av vad en kris kan göra med samhället. Men när vi tänker tillbaka på vad som faktiskt hände efter den krisen så måste vi inse att vi snabbt glömde vad som faktiskt hände och sedan tillät vi våra ledare att lösa de problem som skapade krisen med mer av samma sak. Vi stod där som förtrollade av deras retorik och maktposér i media. Vi nickade och gav dom vårt stöd.

När väl denna kris är över och det är dags för räfst och rättarting så hoppas jag verkligen att svenska folket kommer ihåg vad det är som har gjort att det blev så här. Att vi kommer ihåg  politikernas tal om “tillväxt”, “finansmarknad”, “privatiseringar” och “kapitaltäckning” och hur viktigt dom sa att det var. Magiska ord som skänkte dessa ordbajsare trovärdighet. En trovärdighet som knuffade det sunda förnuftet ut genom fönstret. Om vi väljer att satsa på JAS-plan istället för sjukvård så finns det inga vårdplatser. Om vi outsourcar vår produktion så finns det inga produkter när gränserna stängs. Om vi väljer att sänka skatter för de som inte behöver det istället för att bygga upp beredskapslager så kanske vi faktiskt blir utan toalettpapper. Men framför allt så måste vi komma ihåg att svenska folket röstade fram dessa politiker. Det var vi som tillät detta att hända.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *