Sverige lider av allt starkare motsättningar mellan stad och land. Precis som med allting annat har makten i vårt land centraliserats. Om man tittar på mandatfördelningen i valet 2014 så har de tre storstadslänen själva 51 % av mandaten. Bara det i sig gör det ytterst fördelaktigt att välja politik som gynnar det tre befolkningsrika länen över de andra rent strategiskt.
Sedan kan det vara värt att nämna att om vi slår ihop Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Jämtland, Gävleborg och Dalarna så får vi ihop 54 mandat. Stockholms län har själv 71 mandat. Visst skall vi ha i åtanke de norra länen bara är 14,29 % av befolkning men vi skall även notera att det är 65,93 % av Sveriges yta.
Även om vi lägger till Värmland i denna mandaträkning så hamnar vi bara på 65 mandat. Fortfarande klart under Stockholms 71 mandat. Notera att om vi lägger Värmland till de norra länen så är vi uppe på 70,23 % av Sveriges yta som inte når upp till Stockholms läns mandat.
Så här fungerar maktfördelningen i Sverige idag
Valkretsar till Sveriges riksdag
Valkretsar är viktiga eftersom att mandaten (platser i riksdagen) delas ut fördelade mellan valkretsarna. Rent krasst kan vi säga att varje län är en valkrets med följande undantag: Stockholm-, Göteborg-, och Malmö kommun är egna valkretsar. Skåne är uppdelat i tre valkretsar: Norra och östra, västra och södra. Västra Götaland är uppdelad fyra valkretsar: Norra, västra, östra och södra. Jag förstår faktiskt inte varför vissa län skall delas upp och varför Stockholm-, Göteborg- och Malmö kommun måste vara egna valkretsar. Det borde ju finnas en logisk tanke bakom detta? Om länen Skåne, Västra Götaland och Stockholm räknades som egna valkretsar så skulle innebära minimala förändringar av de fasta mandaten. I valet 2014 skulle det ha inneburit att Stockholm skulle ha vunnit ytterligare ett fast mandat på bekostnad av Västmanland. Möjligen kan man väl säga att det ger dessa storstadslän fler distrikt som kan konkurrera om utjämningsmandaten.
Hur fördelas mandat egentligen?
Fasta mandat
I Sverige har vi 310 fasta mandat. Ordet lurar tanken en smula eftersom att dom egentligen inte “fasta” utan fördelas mellan valkretsarna varje år enligt en enkelt uträkning. Fasta mandat fördelas enligt Hamiltonmetoden. Den går till så att varje valkrets får ett antal mandat som beräknas av antalet röstberättigade i valkretsen delat med priset för ett mandat. Priset är antalet röstberättigade i hela landet delat med 310
Det finns en spärr när det gäller utdelandet av fasta mandat. När det gäller riksdagen så måste ett partiet få minst 4 % av rösterna i landet eller 12 % av rösterna i ett valdistrikt för att få vara med och dela på de mandaten i ett valdistrikt.
Partiernas fördelning av distriktets fasta mandat
Mandat delas ut ett i taget baserat på en uträkning som kallas “den jämkade uddatalsmetoden”. Alla partier får först ett jämförelsetal som beräknas enligt följande formel: (Antal röster / 1,2). Notera att värdet 1,2 nyligen sänktes och i valet 2014 var värdet 1,4. Den som nu har högst jämförelsetal vinner mandatet. Efter denna process har ett mandat delats ut. Det parti som fått ett mandat får nu ett nytt jämförelsetal som beräknas genom formeln (Antal röster / (Antal vunna mandat +1)). Det parti som nu har högst jämförelsetal får ett mandat. Så fortsätter man tills dess att alla mandat är utdelade.
Beräkning av totalfördelning
När de fasta mandaten har fördelats mellan partierna inom varje valkrets enligt beskrivningen ovan summeras antalet fasta mandat från alla valkretsar för varje parti. Sedan fördelas samtliga mandat (både fasta och utjämningsmandat), som om hela valområdet hade varit en valkrets. Detta förfarande kallas beräkning av totalfördelning. Resultaten av de båda mandatfördelningarna jämförs.
Eventuella överskjutande fasta mandat återförs och tilldelas annat parti
Om något parti fått fler mandat när partiets antal fasta mandat räknas ihop än vid totalfördelningen ska de överskjutande mandaten återföras. Återföringen ska ske, ett mandat i taget, i den valkrets där partiet tog sitt sista mandat med lägst jämförelsetal och mandatet ska tilldelas det parti som står i tur att ta mandat i samma valkrets. Återföring av mandat sker inte i valkretsar med färre än tre fasta mandat (dvs. Gotland i riksdagsvalet).
Endast de partier som inte uppnått proportionell representation i valområdet enligt totalfördelningen deltar i tilldelning av återförda mandat. Ska återföring ske i flera valkretsar delas mandaten ut i ordning efter jämförelsetalet för det parti som får mandatet.
Återföring av fasta mandat är nytt inför valen 2018 och syftar till att vara ett komplement till utjämningsmandat. Målet är att förbättra proportionaliteten vid mandatfördelningen i de val där valområdet är indelat i valkretsar. Återföring av mandat förväntas inträffa sällan.
Utjämningsmandat
Om något parti fått färre mandat när partiets fasta mandat summerats än vid totalfördelningen, (efter det att ev. återföring och tilldelning av återförda mandat har skett), har partiet rätt till utjämningsmandat. Ett partis utjämningsmandat tilldelas, ett i taget, den valkrets där partiets jämförelsetal är störst efter fördelningen av de fasta mandaten. I detta fall används uddatalsmetoden utan jämkning, så att i en valkrets där partiet ännu inte har fått något mandat används partiets röstetal som jämförelsetal.
Ett parti som inte fått något fast mandat kan ändå få utjämningsmandat. Om ett parti inte har fått fasta mandat i alla valkretsar, när utjämningsmandaten ska fördelas, används partiets röstetal som jämförelsetal i de valkretsar, där partiet ännu inte har fått något mandat, dvs. delas inte med 1,2.
Måste vårt valsystem se ut som det gör?
Svaret på det är självklart nej. Vårt valsystem blir som vi i demokratisk ordning beslutar att det skall vara. Det finns massor av olika valsystem som ger olika effekter när det gäller maktfördelning. Sveriges valsystem gynnar invånarantal över yta. Vilket ger en del konstiga effekter när Stockholms län har långt fler mandat än län, som ihopslagna, når upp till över 70 % av Sveriges yta.
Det finns inga perfekta valsystem men alla har sina för och nackdelar. Det system vi har just nu är en grogrund för centralisering av makt. Politiska beslut tas som gynnar tätbefolkade områden eftersom att det ger flest väljare. Det i sin tur gör att dessa områden blomstrar och drar till sig fler invånare. Vilket i sin tur ger ännu fler mandat. De glesare områdena i Sverige känner sig mer och mer bortglömda av en makt som inte verkar se eller vilja se problemen ur deras synvinkel. Detta leder i slutändan till motsättningar som snabbt kan leda till riktigt stora problem.
Runt om i världen finns det krafter som jobbar för självständighet. Katalonien och Skottland är två exempel som lätt skulle gå jämföra med situationen i Sverige. Om det dyker upp en stark ledare i t ex Sveriges norra delar så skulle kanske krav på självständighet kunna dyka upp.
En motpol till dagens system
Ett sätt att mildra centraliseringen skulle kunna vara att mandaten fördelas mellan kommunerna där varje kommun var garanterad minst ett mandat. De riksdagsledamöter som skickas till riksdagen skall vara avlönade av kommunen själv och kommunen får en generell ersättning av staten för att avlöna sina ledamöter. Ledamoten borde själv få anställa de tjänstemän som hen vill ha ur den budget som han tilldelats av kommunen. Ledamoten skall självklart vara bosatt i kommunen och helst ha varit bosatt där under minst 5 år.
Även inom kommunvalen kunde man ha lokala listor och mandatfördelning till varje valdistrikt så att lokala representanter garanteras platser inom kommunen. Det skulle göra att makten kom närmare folket.
Vi har 290 kommuner i Sverige. Det finns 349 platser i riksdagen. Det betyder att 59 kommuner skulle kunna få två mandat i stället för 1 tilldelat. Varför inte tilldela ett mandat extra till de 59 folkrikaste kommunerna?
Vad skulle effekterna bli av ett system som detta?
Den lokala förankringen av politiken skulle bli mycket starkare. De ledamöter som skickas till riksdagen skulle nog i större utsträckning luta sig mot sina väljare istället för mot ett parti som dom senare skulle huka under när partipiskan viner. Men å andra sidan är det kanske inte så hemskt med tanke på att det flesta partierna idag har vandrat långt från sina forna ideal.
Centraliseringspolitik skulle bli svårare. Samtidigt skulle det nog knorras rätt rejält i de stora regionerna som nog ogärna skulle vilja ge upp sin maktposition. Man kanske till och med skulle börja se karriärshungriga politiker flytta ut i glest befolkade kommuner vilket nog skulle vara gynnsamt för alla parter.
Nu är alternativet ovan någonting som aldrig kommer att kunna genomföras eftersom att enda sättet att genomföra detta är att våra nuvarande folkvalda genomför det. Eftersom att alla partier idag är storstadscentrerade så lär dom inte vilja göra en reform som skulle kunna ta av dom den makt dom har idag.
Men det finns tusen olika sätt att fördela makt och alla ger olika resultat. Är Sveriges system det bästa? Eller kan det finnas ett annat som ger ett bättre resultat för Sverige? Vi borde åtminstone kunna införa ett som inte är så fruktansvärt krångligt. Jag tror inte att det är många i Sverige som egentligen vet hur vår makt fördelas.
En reaktion på ”Måste Sveriges valsystem se ut som det gör?”
Jag har länge talat för ett nytt valsystem där vi kan gradera kandidaterna själva och inte behöva välja de vi inte vill ha. Det där eländiga krysset gör att vi nedgraderar alla de vi vill ha utom den vi sätter krysset för och uppgraderar dem vi inte vill ha. Jag skulle vilja sätt noll poäng/värde på en del, men kan inte det. Som det är nu, är et en liten krets som fördelar allt sins emellan, lämna väljarmakten till väljarna.