Världen står inför stora förändringar p g a klimatkrisen. Osäkerheten inför detta hot göder polariseringen då många känner att besluten hastar och osäkerheten ökar i frågan om hur samhället skall förändras. Många ogillar förändring och vill bli kvar i vårt gamla samhällssystem trots att klimatkrisen kräver så pass stora förändringar att vi nog måste ha ett helt nytt system.
Enligt mig så lever vi idag i en jag-norm. Men det är inte bara så att människor hela tiden tänker i termer som “vad får JAG ut av detta”. Det har gått längre än så. Många tänker: “Vad får jag ut av detta… NU!”. Kortsiktigheten har spritt sig som en cancer över samhället. Vem orkar vänta en vecka på en leverans? Nej… Fort skall det gå! Amazon har byggt hela sin verksamhet på människors önskan om omedelbar tillfredsställelse.
Tecknen på denna självcentrering är lätta att se. Föreningslivet håller på att dö ut. Ideellt arbete är det få som orkar med. Många av dataspelen där man spelar i lag visar ändå en ranking inom det egna laget för att kunna rangordna varje deltagare. För trots att det är ett lagspel så måste vi veta poäng på individnivå. Bilderna som man ser på sociala medier har blivit allt mer självcentrerade. Bara det faktum att telefonen idag har en kamera som är riktad mot dig själv visar hur viktigt det är för dagens människa att sätta sig själv i fokus. För att inte tala om det faktum att det idag finns selfie-pinnar, så att människor kan gå omkring på stan utan att släppa fokuset på sig själva, visar hur enormt stark jag-normen har blivit.
Företagen lever i en kvartalsekonomi och politiska partier verkar granska utvecklingen i opinionsmätningarna med större oro än hur själva samhället utvecklas. Medieföretagen granskar noga varje liten trend som dom kan hitta i sin statistik för att genast möta varje infall som medborgarna kan få så att dom genast kan fylla det behov medborgarna vill ha fyllt.
Problemet är att de samhällsförändringar vi nu står inför nog inte går att lösa med ett jag-samhälle. Utmaningarna är för stora och självuppoffring i form av minskad konsumtion kommer att vara ett måste för många i befolkningen. Men om den utbredda normen är självcentrerad och kräver omedelbar tillfredsställelse så kan det vara svårt att ena ett folk som måste kavla upp ärmarna för att nå ett bättre samhälle på lite längre sikt.
Eftersom att våra politiker inte längre skapar opinion utan bara följer den så göder det denna jag-norm. Idag verkar många vara helt OK med privatiseringar av allting som tidigare var gemensamt. Iallafall så länge som dom tror att jaget gynnas av det. Många tycker det är helt rimligt att hellre sänka skatter än att t ex underhålla järnvägen. “Varför skall jag betala skatt till järnvägen? Jag åker ju aldrig tåg”. Om sjukvården försämras i glesbygden så upprör det inte längre lika många eftersom att i städerna fungerar ännu sjukvården. “Varför skall jag bry mig om att BB läggs ner i glesbygden? Jag bor ju i stan”. Inga problem att privatisera skolorna så länge som “mina” barn får gå i den bästa av dom. “Det är inte mitt fel att andra valt fel skola”.
Men det är en motsägelse att bygga ett jag-samhälle. Hela grejen med ett samhälle är gemensamt ansvar. Att bygga någonting som är alla i samhället till gagn. Att man tillsammans bygger och vårdar någonting för att det är bättre för samhället i stort och därmed en själv. Det man vinner på detta är minskade motsättningar och tryggare medborgare. Mindre risk för avundsjuka, missunnsamhet, bråk och uppror. Kort sagt ett mycket vänligare samhälle.
Det går nog inte ens bygga ett samhälle som man kallar jag-samhälle. Möjligen en jag-samexistens. Om vi skall hitta långsiktiga lösningar för att lösa klimatkrisen måste vi bygga samhällen som faktiskt har en möjlighet att nå målen som krävs. Då kan inte jag-normen vara så stark som den är nu. Vi måste återuppväcka vi-normen. Tillsammans kan människan skapa helt fantastiska lösningar utan att skapa stora motsättningar. Men det kräver att människorna är både villiga till personlig uppoffring samt att vi lyckas dämpa missunnsamhet. Vi måste få ett mer jämlikt samhälle för att lyckas med detta. Vi måste ha gemensamma saker så att alla människor har möjligheten att utvecklas för samhällets bästa. Detta oavsett var man bor i samhället. Detta oavsett vilket ursprung, kön eller sexuell läggning man har. ALLA behövs för att bygga ett bra vi-samhälle för annars är det inte ett riktigt vi-samhälle.